Kära kära kamrater, läsare, fiskplundrare och politiker. Det är med en klump i hjärtat jag är tvungen att lämna detta besked, men tiden har sin gälla gång.
Någon gång kommer ändå sanningen fram.
Det är såhär, att det bodde en gång en liten liten pyssling, i ett samhälle lika stort som Småland. Denna pyssling, han döpte ofta sina djur till lustiga namn.

Dom hette Gruffelmurk, Sten-Patricia, Lundedelia och Lars-Roffe. Gruffelmurk var specialist på att kasta rostiga plåtburkar i vatten, medan Sten-Patricia, Lundedelia och Lars-Roffe hade helt annorlunda specialiteter.
Dom specialiteterna kommer ni få höra någon gång senare i denna lilla saga.

Gruffelmurk var i alla fall ute en dag med sin bedårande husse Pysslingen, som egentligen bara var en patriotisk dvärg.
Men hans namn var Pysslingen, så det kvittar att han bara var en krympling med starka känslor för sitt land.
Pysslingen och Gruffelmurk skulle ställa upp i en internationell tävling, som endast handlade om att kasta burkar i vatten.

Pysslingen matade Gruffelmurk med sina allra finaste, nypolerade morötter. Pysslingen hade köpt morötterna på en affär där dom hade låga priser, så att han kunde inhandla 300 kilo morötter till den långa resan.
Pysslingen tänkte kvantitet före kvalitet.

Och vad tror ni stackars Gruffelmurk tyckte om det? Nej, vet ni vad. Gruffelmurk tog en tugga nypolerad morot, lät aromerna flyta på tungan i några få sekunder, sedan, oförskämd som Gruffelmurk är, spottade han ut hela faderullan!

Ni kan inte tänka er hur arg Pysslingen blev! Han spottade på sina pjäxor, han grät i sina sandaler och han morrade åt en liten söt nyfödd unge, som hade en magisk förmåga som jag inte kommer gå in på mer.
Då blir denna saga alldeles urartad, och det vill vi väl inte? Eller?

Jag har rätt, historien får inte urarta. Tillbaka till att Pysslingen bara nyss spottat på sina sandaler av ilska.
Pysslingen bad Gruffelmurk att äta lite morötter, trots att dom var brännmärkta med LIDL och nypolerade med ett vax från Euroshoper. Gruffelmurk sparkade hejvilt, i hopp om att kunna sparka av huvudet på Pysslingen, så att Gruffelmurk kunde få springa omkring fritt i det alldeles grågröna gräset. Och inte ägna en tanke åt budget-morötter och lågpris-matvarukedjor.

Gruffelmurk missade med sina hejdundrande sparkar, så Pysslingen avled inte ett dugg.
Och visst var väl det tråkigt? För Gruffelmurks planer på frihet gick i kras, likt en porslinsdocka i en kanotförening.
Gruffelmurk kopplades, och fick ha på sig psykopattröja resten av resan till tävlingen.
Gruffelmurk gillade inte tvångströjor, så Gruffelmurk andades fort och hänsynslöst, för att få Pysslingen att tro att Gruffelmurk var på väg att dö.

Gruffelmurk fick tillslut riktiga andningsproblem, på grund av den syrefattiga miljön han var omringad av.
Om man andas för fort i sådan miljö, ja då jäklar försvinner syret likt en ballong i en fabrik som tillverkar korsdrag.
Pysslingen tänkte, att nu är det på liv och död. Så Pysslingen kopplade loss Gruffelmurk helt. Gruffelmurk andades vanligt, i ren sympati.
Så var den lilla tragiska olyckan avstjälpt.

Pysslingen och Gruffelmurk passerade stockar, stenar och höga förtrollade båtar av kolasås.
Sedan var dom framme vid den lilla staden Fysgummestad, där tävlingen i att kasta plåtburk skulle hållas.

Gruffelmurk intar sin plats, för det är bara 6 minuter kvar till tävlingen ska starta. Att dom haft sådan tidsbrist, det hade inte Pysslingen och Gruffelmurk räknat med.
Så Gruffelmurk står där, och väntar på att någon funktionär ska ge honom plåtburken som ska ge honom guld.
Men ve och fasa, plåtburken som bärs in är inte ett dugg rostig. Gruffelmurk sätter sig för att fundera, på en stubbe till ett muffin-träd.

Gruffelmurk spottar på burken, för att den ska snabbrosta. Pysslingen säger att det inte går, för så snabbt rostar inte burkar.
Pysslingen kommenderar istället vaktmästaren på ett militärt högkvarter att sänka näven.
Då, likt en magisk stormkudde rostar plåtburken. Vaktmästarens näve var nämligen förtrollad!
Gruffelmurk tackar, och gör sitt höjdarkast. Gruffelmurk vinner, eftersom hans medtävlande är en efterbliven get och en gammal farbror med ryggskott.

Plötsligt reser sig Lundedelia ur publiken, och vrålar: HÄRLIGT KÄMPAT, POLARN!
Därefter sker en romans mellan dom två djuren, som gör att Gruffelmurk glömmer bort allt som har med prispall att göra.
Så den efterblivna geten får ta hans pallplats. Sablarns dret, tänker Pysslingen, och sparkar iväg både Gruffelmurk och Lundedelia till närmaste busshållplats. Tur att Lundedelias hemliga egenskap var att hon kunde flyga, för Lundedelia flyger iväg med Gruffelmurk till en by i Afrikas tätortsområde och där gifter dom sig. Gulliga som en stor sten dränkt i Whiskey!

Nu har Pysslingen det lilla problemet, att han måste skälla på någon, för han har köpt 300 kilo morötter, som hans kära vinnardjur bara flugit ifrån!
Pysslingen skäller på Lars-Roffe, men det Pysslingen inte vet, det är att Lars-Roffes hemliga egenskap är att han tål hur mycket skäll som helst!
Så Lars-Roffe överlever, när Pysslingen använder glåpord mot honom.
Lars-Roffe får höra att han är sämre än en nedskjuten fluga i östra Holland, men han bryr sig inte ett jota.
Lars-Roffe bara småler och blinkar med ena ögat åt TV-kameran.
Helt omedveten om att det är Sten-Patricia som är producenten bakom programmet!
För det var Sten-Patricias hemliga egenskap. Att hon kunde skapa TV-programm som är mycket bättre än Frusna män söker kärlek.

Förresten, för dom som vill veta, så var Lundedelia en gnu, Gruffelmurk en älg med talproblem, Sten-Patricia en schimpans och Lars-Roffe en liten pojke som blivit förväxlad med en giraff-unge, när han var ett litet barn. Så alla har alltid trott han var en giraff, men det var han egentligen inte.

Varför dom fått så lustiga namn, det kan egentligen bara Pysslingen svara på. Synd att han sprang iväg, flera hundra meter, när han upptäckte att han blivit fattig, för att han köpt 300 kilo morötter, och sedan upptäckt att han inte kunde skylla sitt bottenköp på någon.

Men, som man säger. En fattig mans död, är som en plankstek på söderhavets sydligaste barriärer. En lutande toffla!

Slut!

/Månen.

PS: Jag ska till Stockholm nästa helg. Hälsa på mig, alla stockholmare!

 

linnea

11 juni 2008 21:10

ESTOCOLMO!!! fast jag är i karlstad så jag kan inte hälsa...

 

Credule

12 juni 2008 11:35

Är du säker på att detta inte är sant? Har för mig att jag läste något om detta i ett av våra mer seriösa tidningsmedier, Hemmets veckotidning.

http://credule.bloggagratis.se

 

Månen

12 juni 2008 12:12

Osäker, jag kanske ändå haft en undermedveten inspirationskälla från Veckorevyn.

/Månen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...