Den dagen då Månen faller, då är det något fel. Då kanske jag blivit gammal, eller så har solsystemet rubbats ur balans.

"Det vore ju fint att lyssna på dom döva, om man inte kan se stubben i gräsmattan." - Som ordspråket lyder.
För det stämmer ju, till viss del. Det måste varit en vis man som kom på det ordspråket!
I ärlighetens namn var det där mestadels skryt. Det är jag som kommit på det ordspråket, men jag lyder det varje dag!
Jag följer mitt eget ordspråk till punkt och pricka, ska ni veta!

Varje gång jag är påväg att snubbla på en stubbe, lyssnar jag på om det finns någon döv som försöker varna mig.
Om inte, så snubblar jag. Mest i sympati för dom döva. För en del döva kan inte prata, så dom hade inte haft en chans att kunna varna mig.

Eller döva kan prata, fast det låter konstigt. Så jag kanske borde lyssna intensivare.
Festligt är det i alla fall.

Jag kan inte skriva om mina dagar. Dagar är satans otrevliga att skriva om. Bara nonsens. Nonsens, nonsens, Nonstop. Nonstop skulle väl sitta fint, antar jag.
Godis är gott.

Peace!

/Månen.