Jag har förresten bloggat såpass länge nu, att jag själv undrar hur många kilo text det skulle bli, om man skrev ut hela min blogg. Fast inte hur många kilo papper det skulle bli..

Hur många kilo text det kan tänkas handla om. Fast inte bläcket, då. Utan just själva texten.

Fast då blir det ett problem, eftersom det är så svårt att väga text, som bara finns på cyberspace. För om man skriver ut texten, så blir texten bläck, och det vill jag inte att det ska vara. Jag vill väga all min text. Bara texten, liksom. Pixlarna i den, eller något. Jag ska fasiken uppfinna en bloggtext-vägar-manick, någon gång.

Jag har bloggat i en jävla lång tid nu. Väldigt mycket längre tid än vad det tar för bönder att skörda sina åkrar och mata sina getter.

Det lönar sig verkligen inte att städa så fint, som jag städat idag. Efter att jag och mamma städar det här rummet såpass smutsfritt att man kan traska till garderoben, utan att trampa i tånaglar, så började mitt rum lukta underligt.

Jävligt underligt, för att uttrycka mig korrekt. Hur pass äckligt det egentligen luktar, går bara att uttrycka med en enda mening, men den meningen är för hemsk för att nämna i en blogg. Detta är ju trots allt en familjeblogg, där det varken försiggår svordomar, snusk eller våld. Och allt det där lyckas man faktiskt klämma in i beskrivningen på hur mitt rum luktar.

Fan, varför städar man åt snobbskurkarna, när man efteråt tvingas leva i en kisslåda. Jaja. Min kära far lättade i alla fall upp den tunga och deppiga stämningen här hemma, genom att sätta på cowboyhattar på både sig själv och mamma, och sedan klämma ur sig: We are cowboys!

Jag har skrattat konstant, sedan han sa det. Jag fnissar till all the time, och det gjorde mig verkligen lycklig för den här kvällen, och säkerligen också hela mitt liv. Det är nästan det bästa skämtet jag har hört, sedan Anders och Måns syntes i rutan.

För övrigt så spenderade jag mina sista timmar på den här kvällen tillsammans med min dundertrevliga vän Woppe the blogger, longboarder, musician, schoolboy, make apples to two halves and other talants-boy.. Vi åkte lite lonboard, delade lite äpplen i perfekta halvor och diskuterade min pappa, samt mitt unkna rum. Sedan jammade vi lite, och skrattade ytterligare lite åt pappas skämt.

Det var en trevlig dag, även om jag egentligen har för ont i ryggen för longboard, och för att jag egentligen är aningen för deppig för kamratskap. Men Woppe gjorde min dag värd att leva, även om han får mig att inse hur talanglös jag egentligen är, när man ser på hans äppeldelarskills..

Jaja. Just play it cool, so to say..

/Månen.

Här sitter jag och rensar ut mitt liv, i min melankoliska ensamhet. Nostalgin tränger sig på, likt en smutsig fågel en grillkväll. Mina minnen från hela min buskarriär far åt fanders, och packas ned i en plastpåse. Min sprängda hårspraysburk, mina stinkbomber, mina trasiga solbrillor, mina raketer, min isbjörn, mitt liv och mina minnen. Allting åker ned i den här plastpåsen, och slängs antagligen efter det att jag flyttar ut från det här huset, eller tidigare. Jag hatar att rensa undan mitt liv, som tidigare var perfekt.

Så varför sitter jag här, och fäller tårar i en plastpåse? Jo, på grund av det skälet att det ska fotograferas i våran fina villa imorgon. Mäklare ska kunna gotta sig i mina tapeter, och rulla tummarna i vårat skafferi. Dom ska uppleva exotiska Hawaii i mitt rum, och dansa kaktusdansen med sydamerikanska vänner i min säng. Dom elaka mäklarfotograferna och mäklarinspektörerna ska äta klister och skratta åt mina vackra läskeblaskburkar från Kina.

Så nu måste allt "skräp" bort från mina hyllor, så att mäklardudesen ska få torra ögon imorgon. Så att dom slipper gråta över att det finns pojkar som samlar skräp, bara för att allt skräp väcker vackra minnen hos pojken. Istället ska jag bara sitta här och torka ögonen med mina tomma CD-fodral,  mina trasiga saxar och min fina rostiga näbbtång. Jag hatar att rensa undan mitt liv, bara för att några snobbskurkar ska få fina bilder till sin mäklarfirma.

Men mest av allt hatar jag ändå att städa, vilket är precis vad jag håller på med, vid sidan av. Eller, jag raderar minnen och städar. That's what I do.

Om ni undrar varför jag blivit så tragiskt nostalgiskt vrakig, så är det bara på grund av den orsaken att jag aldrig förut insett hur mycket jag älskar det här huset. Jag har kommit på att det här huset betyder lika mycket för mig, som vad Marsvins-Gusten gillar sina marsvin.

Jag söker för övrigt städhjälp, om du nu skulle vara intresserad. 7,50 i timmen, och om du inte jobbar tillräckligt hårt blir det piskrapp över ögonbrynet och örsnibben. Om du inte jobbar alls, då bryter jag näsbenet av dig, tills du ber till gud att han ska skänka dig en sockerkick, så att du åtminstonde får njutning i dina sista sekunder av ditt liv.

/Månen.