Hehe. Färdigskämtad och redo för mat i form av äggformade vita saker, kallade "ägg", så bjuder jag in påsken under min mantel. För jag är en lycklig pojkvasker, och det har jag varit i ungefär en vecka nu. Då jag låtsades vara suicidial var jag egentligen såpass lycklig att jag skulle kunna bada med elvispar, för att inte min Risifrutti-abstinens skulle överstiga grad 3. För när man är fruktansvärt sugen på Risifrutti, det är då man nått höjden av lycka.

Men nu beror inte denna lycka på ett Risifruttisug, utan på grund av ett longboardköp. Jag är en gatsurfare nu för tiden. Alltid redo att bekämpa kloakråttor och bilister. Jag rullar fram lika rullande varje gång. Toppfarten snuddar nog på 76 km/h, vilket är en förjävla fart, om man ser till hur pass nära marken man är, och hur pass ostabil en vinglig liten bräda egentligen kan vara.

Förresten, jag borde rekommendera longboard till alla naturälskare. För om det är något du upplever genom longboard, så är det fin stadsmiljö, härliga backar och stora infekterade sår på knät. Naturvänner brukar ju säga att "Sår är som vatten. Underbart", vilket stämmer till fullo, om man är gatsurfare.

Om ni nu skulle se mig, så kan ni ju hälsa. För jag lär stanna upp mitt rullande för att hälsa på så trevliga individer som ni. Det gör jag verkligen!

Om du inte vet hur jag ser ut, så tänker jag nu publicera en bild, så att det ska bli lättare för er att hälsa på mig. Memorera nu mina särdrag, och lägg till "Hej Månen", i erat frasminne, så att ni kan säga det som en ren reflex, om det skulle bli som så att du såg mig på staden, eller kanske i Belgrad?