Sjömanslivet gör det till ett mysterium att stå på mina ben, och fokusera på det stillastående livet. Jag tvingas fokusera på att hålla blicken fixerad. Livet känns festligare såhär, så jag tror att jag flyttar till en båt. Jag lyssnar på en man som blivit intrasslad i pianosträngar. Det verkar ju inte helt kul, åtminstone inte om man jämför med att sova i en båt för resten av livet.

Vad finns att berätta? Mina tänder gulnar inte längre i den strand av plackpartiklar jag samlat på mig genom åren. Jag har nämligen gjort en tandblekning! Nej. Icke. Ibland måste man ljuga om att det hänt spännande saker, för det har faktiskt inte hänt så spännande saker. Jag har varit ute och seglat med fyra kamrater. Kraken tog oss inte. Mer kan inte sägas.

Eller kanske kan jag berätta om grillningen i solnedgången, när klipporna nästan åt upp fören av min båt, eller att plocka kantareller och göra sås? Sånt lockar inte. Och det finns heller inget syfte att skriva ned det, eftersom mina minnen lagras i min lagerhylla ändå. Varför fylla era lagerhyllor med struntprat?

Vad har hänt med mina tankar som var så fascinerande, förr i tiden? Vuxenlivet är en taskig jävla bil som kör runt i skolkorridorer och dödar barn. Mina tankar som jag hade som barn, alltså. Jag var fortfarande ett barn när den här bloggen startades, första november 2007. Då var jag en söt, aningen rebellisk gosse med tankar som kan välta en buss full med kineser från Nigeria. Idag är jag en gosse som har tankar ungefär lika stora som en halv burk senap.

Ändå finns det en tid, för längesedan, som jag hatar mer än tiden idag, jag hatar den mer än smör i Småland. Jag tror att jag ska publicera en text, som jag skrev om den hemska förpubertala tiden. Tiden jag helst raderar ut ur mitt liv, tiden då jag trodde man byggde kärleken på märkeskläder och tiden då jag förbannade min mor för mitt godissnatteri ur skafferiet. Tiden då jag strävade efter att bli sämst i världen.

En reflektion av det minne jag skapat
Jag är grabben jag länge har hatat
Det finns en tid, före denna epok
Jag var ung, dum och äcklig. Förlåt
Men minnen går att manipulera
Transformera, förinta eller halvera.

Men tiden formade mig faktiskt ändå
Det är lätt att ta till sig, men svårt att förstå.
Utan den gosse jag för längesedan var
Skapades inte vraket som lämnades kvar.

Vrak ligger orörliga på havets botten
De skadar ingen, de höll aldrig måtten.
Vrak klarar inte av att det finns ett förflutet
Lätt att förstå. När de sjönk blev det slutet.

Återigen ser jag spegelbilden vinkar
Den säger adjö, försvinner när jag blinkar.
Och visst tackar jag dig, du metall och glas
För du överger mig, glömmer bort vad som sas.
Minnen försvinner, och ibland är det bra
Förbannat bara, att det värsta stannar kvar.