Jag tänkte ta tillfället i akt och skriva någonting festligt här, så kanske kan jag berätta om att jag fastnat i jordens dragningskraft och har det aningen svårt att ta mig ur den. Det känns som att vara en limpistol med självhäftande tejp som kläder, i en grotta gjord av plastbestick. Det var bätter tider, de dagar man inte var så fastnaglad mot marken. Nu står jag här, i en kraft som jag inte förstår mig på. Det är ungefär som ett lasersvärd, fast dragningskraft istället för lasersvärd.

Jag känner att den där gravitationen hackar på mig, lite. Det är typ bara mig den ger sig på. Jag önskar att jag hade en kisare i närheten, som jag kunde skvallra för. Jag gillar fan inte mitt icke-tyngdlösa tillstånd som jag befinner mig i. Jag önskar att jag hade min gamla vanliga kulle som jag brukade krascha mot, när jag sköts iväg av kraften från min brödrost.

Andra saker man kan göra, när man har den här sabla gravitationen hängandes på axlarna, är att köra bil. Det har jag gjort idag, med min vän Pappa. Pappa är en småmysig typ som kan en del om datorer och för längesedan hade mustasch. Ändå är han kanske en vän. I alla fall, när jag kunde övningsköra idag, så kände jag att gravitationen faktiskt gjort någonting vänskapligt mot mig, ändå. Förr har jag bara kunnat köra rymdraketer lite i smyg, i mitt tyngdlösa tillstånd. Rymdraketerna är liksom.. Tråkiga. Dessutom får jag inte ens köra dem, utan mitt raketkörkort, som jag oturligt nog skar mig så allvarligt på att det fastnade i mitt smalben, som ännu mer oturligt amputerades i samband med dagen jag bröt höftbenet (läs http://moonlander.bloggagratis.se/2008/08/17/891671-trasig-gangstil/)

Jag vet inte vad mer som kan sägas om gravitationen, förutom att den bara ger sig på mig, hela tiden. Den slår mig, likt judar kallades för fuskbyggande monopolpjäser under andra världskriget.

Körsbär, Ernstan? Nä, jag heter ju nästan körsbär i efternamn, ju.