Jag känner egentligen inte för att skriva, egentligen. Men för att vara lite snäll, och för att ingenting annat upptar min annars ganska ljuva helgdag, så ska jag låta er få ett litet inläggskalas att smaska i er. Jag ska inte bli någon högtravande snobbätande häst, men jag tänkte ändå.. Skriva..

För jag känner mig manad till det här, eftersom jag bara kastat ned er i en burk med rostade bönor, stängt locket och inte informerat er om att bönorna inte är ätbara, utan att dom egentligen har legat blöta bland giftiga strumpor. Alltså, detta är mitt sätt att beskriva hur jag bara sket i att informera er om min lilla fina resa till Dalarna. Fast bildligt, för dom som inte förstod, då.. Ni behöver inte vara oroade!

Nu ska jag springa till jobbet tänkte jag.. Tjingeling! Nejfysatan i gatan, vad jag ljuger hejvilt. Alla vet ju att jag inte arbetar alls. Alla vet att jag är en lat liten pluggande förstaklasselev, som inte arbetar mer än vad en trasig myra kan köra bil!

Fan vad jag är lat. Jag ska nog börja bygga torn av smutset från mitt golv, som jag hittar ibland. Eller en koja.. Nu ska jag i alla fall vara hemma denna vecka, så att ni vet. Jag ska nog bada lite bastu, ta emot lite kritik, hoppa på någonting hårt och slicka på elstängsel..

Så god afton mina kära undersåtar, vänner, främlingar, idoler, slavar och smutspatrask!

Höhö. Jag tycker att Bajsglufsarspöket Hugo är en bra låttitel, för övrigt.. Jättebra, till och med!

Jag är fasiken ingen riktigt hederlig pojk, om jag låtit er längta efter min skrivartalang i en hel vecka, utan att ge er ersättning. Så därför tänkte jag skriva någonting som kompenserar den oro ni säkert bärt inom er. Som till exempel funderingar som "har gossen dött?", "tomaten är grön när den inte vuxit klart, va?", "har han fått kraftig diarré?" och "Fan. Han orkar inte blogga mer"..

Så jag ställer mig väl här i mitt lilla datorhörn och börjar fantisera om någon vacker smutsig fiskare från Mölndal, eller något dylikt. Sedan är det bara att anteckna tankarna som faller fram, likt ett smultron en aprilnatt. Ja, jag äter geléhallon för tillfället.

Geléhjärtan, menade jag. Geléhallon som min kära farfar gav mig. Mannen som annars är så stenseriös att man skulle kunna tro att någon grävt ned en spaningsbanjo i trosan på honom, gav mig geléhallon! Han som bara pratar fordon, militären och historia. Mannen som jag aldrig sett skratta, ger mig geléhjärtan på alla hjärtans dag! Jag trodde det bara var uppnosiga tolvårsfjortisar som firade den högtiden.. Och så gör farfar det!

Jajjemensan. Världen jag växer upp i är absurd. I min värld funderas det ofta på vad som är klurigt och skrattretande..

Jag har varit borta ett tag, det medger jag. Dock har jag haft en trevlig semester i Dalarna. Jag tror att jag glömde bort att nämna den lilla detaljen innan jag for iväg.. Tydligen. Men jag ljög. Semestern var ett jävligt jobbigt militärläger, där det gick ut på principen "starkast överlever". Maten tog ibland slut, så det gällde att springa till matsalen, annars fick man fryst äckelpäckelbiff eller ingenting alls. Dessutom städades det och bäddades så mycket att man fick snö i ögongloben.

Vi har dock lärt oss en del på denna militära utbildning. Om man fryser, så ska man sitta med fötterna i armhålorna på sin kamrat. Vi har sovt i tält i 30 minus och traskat flera kilometrar i en meter djup snö, samt åkt längdskidor, byggt vindskydd och lagat pulvermat. Toppen! Nej. Jag blev jädrans trött på det där lägret..

Det är i alla fall gôtt att vara hemma nu. Slippa känna den där oron för att hjärnsubstansen ska frysa till is, och stora kommunalgubbar i Älvdalens kommun ska klassa mig som efterbliven. Slippa gå upp klockan 6/5 och bädda sängen, för att sedan bege sig ut i fjället för att åka längdskidor i en evighetscirkel. Jag är nöjd över att jag inte var lat, i alla fall..

Däremot har jag säkert missat en festlig vecka, och ni har såklart blivit dumpade av mig utan förvarning. Jag borde aldrig ha åkt..