Det här är en dikt jag skrev för ett halvt decennium sedan. När man kan säga saker som att man gjort någonting för ett halvt decennium sedan, då vet man att man börjar bli gammal. Kanske är den redan publicerad här, men jag har försökt kontrollera det. En del saker glömmer man bort, men eftersom en blogg handlar om att lagra sitt liv, kanske denna dikt är som en kartong med Nutella som saknar artikelnummer, bortglömd på ett lager i en inte jättestor stad. Allt utan artikelnummer blir bortglömt, så om man får för sig att slå ihjäl sin hund, kan man lägga den på ett lager i en kartong. Då tar det några år, sedan blir det bortglömt, och ditt brott blir preskriberat. Lager och lagar är nämligen någonting jag vet en del om nu för tiden.

Om det uppstår oanade sanningar som måste ut
Då tar jag fram små delar, och lögnen blir ett avslut
Men jag kan bortförklara det med ett enkelt argument
Min styrka är att prata bort saker som om de aldrig hänt

Jag kan förvrida sanningen till en illusion
Eller ta användning av en tidigare situation
För lögnerna tränger sig på och stiger in
Jag älskar att leva livet som plockepinn

Om en vibration uppstår är mitt liv kasserat
Men om ingenting händer är draget välplacerat
Jag gör egentligen inga drag med darriga händer
Jag håller mig i så fall i skuggan, tills det vänder

Jag känner mig verkligen inte som en del
Av alla era små banala världsproblem
Då ljuger jag mig hellre förbi världens ände
Trodde ni verkligen att det var mitt rätta jag ni kände?

Även om det var fem år sedan jag skrev det här, är jag fortfarande en lurig jävel. Jag gillar att skoja med människor. Ibland skojar jag som en sköld för att ingen ska veta vem jag är. Ibland skojar jag för att skoja med människor. I båda fallen handlar det ofta om lögner. 

/Månen.