Mitt liv har avstannat en aning, tror jag. Jag känner mig ungefär lika ensam som om jag hade varit en kantarell på ett berg där det inte växer annat än Isranunkel. Det är en underlig sak att säga, men jag som tidigare var en äventyrare har blivit lite rädd för livet. Jag är inte stabil längre. 

Ni som läst min blogg sedan 2007, kan gissa att jag försökt skapa en bild av mig själv som en aning urflippad. Det har jag nog gjort, men det har varit ett ironiskt sätt för mig att skapa någon slags viktig identitet. Man är ganska identitetslös i den riktiga världen.

Att mitt liv numera är ännu mindre än vad det tidigare var, är kanske en aning sorgligt. Jag känner mig trasig och likgiltig. Att ha en konstant likgiltighetskänsla kanske ger en bild av att man är en ganska häftig snubbe. Jag är ingen häftig snubbe. Jag är egentligen en ganska nervös och förvirrad snubbe. Men det vet ni redan, sedan mitt tidigare erkännande.

Det finns bara en enda anledning till att man har en blogg, kan jag för övrigt tillägga. Den enda anledningen till att man kickar igång en sådan här liten bloggverkstad, är för att man ska verka bättre för andra människor. Människor som inte vet vem man är, kan gissa sig till att skribenten (får man säga att man är något så proffsigt som en "skribent", om man bara är en kille som hobbyjobbar på en bloggverkstad?) är en ganska häftig snubbe. 

Jag är inte häftig. Vill bara poängtera det.

/Månen.