Jag har drabbats av en släng med träningshysteri, och tränar numera som om jag hade munnen full av silverfiskar. Jag formulerar ord lika snabbt som blixtens rumkamrat Konrad, som inte längre vill bo med blixten för att han får stötar av den. Blixten brukar ibland skämta och lägga en fyrtiowatts glödlampa i Konrads tårta, och sedan "blåser han ut ljusen på tårtan", som han kallar det, fast istället ger han 40-watts-glödlampan för mycket elektricitet och den exploderar i nio fall av tolv. Det är sånt som gör Konrad sur. Därför är Konrad även snabb. Man blir snabb av att vara sur.

Och kanske beror min snabbhet på min pessimism, som jag förklarat för er tidigare. Precis som Konrad har jag blivit snabb som katten, för att min omvärld är en blixt som "blåser ut ljusen på tårtan när man fyller år", fast det den egentligen gör är bara att fåfyrtiowattare att explodera, och så hamnar det glasskivor i min tårta. Jag kan nu återgå till det jag började prata om - min träningshysteri.

Jo, det hela började en dag i februari. Jag hade precis av några grönklädda killar fått reda på att jag skulle bli jägare åt dem, och att man då skulle börja träna, för om man ska jaga rådjur behöver man vara snabb. När jag började prata om att min själ till 80 procent bestod av en hemlös vegetarian, förklarade de att jag bara ska bli jägare som jagar människor med farliga vapen. Då måste man också vara tränad, enligt dem.

Så jag ska bli tränad för att skjuta med farliga vapen, och för att skjuta med vapen på människor måste man ha kondition. Så därför ska jag börja träna yoga fem dagar i veckan. Då hittar min hemlösa vegetarian till själ hem, och jag slipper den där åttioprocentaren, så att jag kan ha ett renare samvete i Irak.

Tack.