Eftersom mitt senaste inlägg var genomtänkt, tänkte jag att jag inte kan lämna en så perfekt värld, då jag för en gångs skull återfann mitt gamla koncept att tänka igenom ett inlägg, innan jag skrev det. Tyvärr fungerade det bara en gång, eftersom jag inte tänker så mycket längre. Och så har jag blivit mycket fegare än förr. För kunde jag göra saker som var kul. Nu kan jag inte det.

Nu sträcker jag ryggen om jag rör mig. Det vet jag, vilket kanske är ett tecken på förslappning eller ålderdom. Än så länge har jag inte åderbrock i alla fall, men jag har en vän som hade diskbråck. Idag heter han Bråck-Per. Förr hette han bara Rock-Per, utan "Å" och "B", fast med ett "O" istället.

Jag hoppades lite att han skulle få åka rullstol, men han klampade sig fram med armékängor och såg ut som Franz Ferdinand före skotten i Sarajevo. Fast då såg Frasse rätt bra ut egentligen, så kanske menar jag hur han såg ut efter skotten i Sarajevo. Fast då var han ju död. Okej, jag kanske inte ska ta Frasse som exempel på hur min vän Bråck-Per haltade sig fram. Kanske såg han mer ut som om någon ätit upp hans höft, och då får man problem med att gå, har jag lärt mig från en gammal vän på älgjakten -97. Då jag och min vän pratade om Gustav Wasas omtalade stav, som enligt legenden inte var i plural.

Att köra Wasaloppet med en stav är ungefär som Bråck-Per, fast Bråck hade ett handikapp, i Gustavs fall var det bara materialbrist (eller så ville han vara häftigare än de som körde Wasaloppet några år efter honom).

Nu vet jag inte vad mer som kan skrivas om varken diskbråck eller Gustav Wasa.

Idag har jag skejtat och sträckt min rygg.

/Das Mond.