Natten långt ifrån dödar mig. Natten är världens vackrade flicka. Flickor dödar aldrig.

Stjärnorna ligger bakom vågor av dimma, och jag cyklar i en smältande stad, som en kronisk huvudvärk, i ett ålderdomshem hos en svältande, misskött gammal man. Lika kronisk är dimman, som tycks smälta ned all blank asfalt. Idag är asfalten blank.

Asfalten sörplar i sig sitt nykokta té, som smälter världen. Dess plusgrader dödar min vinternattsdröm. Denna dag är en mulen dag.

Stjärnorna är en kindsmekning från den vackra flickan. Morgonen är en det krossade hjärtats första hopp om en dödande smalbensspark. Dimman utelämnar stjärnorna. Smalbenssparkar dödar inte. Hjärtan har inte smalben. Flickor dödar aldrig, så som morgondagen gör, då när nätter dör

PS: Fick för mig att skriva något trams, som lät poetiskt. Sånt tänker man på, när man cyklar mitt i natten och hela staden smälter. Plusgraderna gjorde mig blöt... Därför straffade jag den, genom denna hatiska dikt.