Berättelsen om min far, den lyder såhär: 1964, gissar jag, föddes min käre pappa.
Han var då sju år gammal, men ack, så ung. Han drog på sig en hemsk sjukdom och lekte på tak.
En dag fanns fadern bara som en prick i stoftet av två planeter som kolliderat med en meteor av järn.
Där satt han, vid sin dator, likt en blåval i Ilandatjärn och tuggade sina rostade bönor i chilisås.

Sedan blev min far far. Far åt en gosse, men fadern fastnade vid datorn, så relationen med sin gosse blev sisådär.
Gossen lärde sig att hantera världen virtuellt. Framtidstron blev knapp, och gossen spärrade in sina tankar i en isolerad cell.
Sedan blev även gossen beroende av en dator, där gossen skrev blogg, och kunde släppa ut sina tankar i frihet.
Bloggen drev även honom till ett beroende, tills han till slut insåg:
Vad fan, detta är inte verklighet? Låt oss spela fotboll, kasta kastanjer och springa runt vattenpölar med lustiga gula fläckar i kanten.

Men det var försent. Pojken kunde inte leka i dom gula vattenpölarna, ty fadern var en lekkamrat som inte lärt den stackars gossen hur man lekte annat än virtuellt.
I sitt andra liv, det som fadern ansåg vara det riktiga. I sitt second life. Det som tog honom vatten över huvudet.
Sedan flöt han förbi. Han drunknade, för vem vill ha vatten över huvudet? Det blir så svårt att andas då.

Den här bloggen har en mening. Klura på den, käre far. Om du någon gång har tid att läsa en blogg.
Snart är det en födelsedag, och jag vet vem som kan få terapi i födelsedagspresent.

PS: Hyponevrakustiskadiafragmakontravibrationer.

/Fishyboy 2000.

Likt en gråsugga, betar även jag i ruskighetens stora träsk.

/Mr.Flying pilote, son of a killingmachine named Moonlander.