Okej, nu behöver jag pengar som sjutton. Det vet ni redan, men eftersom det är ett akut pengaproblem som jag har, så har jag kommit fram till en ganska klyftig lösning. Jag ska börja köpa pantburkar för 25% av vad dom är värda. Sedan går jag och pantar dom, och tjänar därmed en liten slant. Så är ni redo att sälja alla era pantburkar till mig, kanske?

Igår var jag ute på en liten runda, där jag letade pantburkar klockan elva på kvällen. Jag hittade burkar för kanske till och med 14 kronor! Jädrar i gatan, vad nöjd jag var över mig själv! Men det har ännu inte gjort mig fri från pengaproblemet och fattigdomen, så därför ber jag er att antingen sponsra mig med valfritt belopp, eller sälja era pantburkar, så slipper ni panta dom själv. Det du även kan göra för att jag ska få ett bra liv, det är att komma med en god idé på hur man möjligen tjänar snabba pengar.

Och kom ihåg: FORT SKA DET GÅ!

Förresten, ni kanske vill veta varför jag behöver så mycket pengar.. Jo, det är som såhär att jag ska köpa biljett till Hultsfredsfestivalen snart, jag ska kanske köpa longboard snart plus att jag ska resa till Falköping väldigt snart. Allt detta kräver en god ekonomi, vilket jag inte har, för tillfället. I förrgår ägde jag 3 kronor i kontanter och 51 öre på mitt kontokort. Farmor valde att sponsra mig med hela 150 kronor, så nu äger jag 153 kronor och 51 öre. Det ska hon verkligen ha ett stort tack för!

Tyvärr så är det sorgligt nogt så att jag har en del skulder att betala, och om Färjestad vinner slutspelet så har jag ännu en skuld. Det känns verkligen inte bra. För tillfället är jag skyldig folk runtom i världen 228 kronor, och om det går vägen för Mats, då blir skulderna så skyhöga att dom börjar likna Godzilla. 328 kronor i skulder, 1200 för en begagnad longboard, Hultsfredsfestivalen 1490 kronor och slutligen Falköping, som jag tror landar på runt 500 kronor, om jag ska köra det så ekonomiskt som möjligt.

Om man adderar dessa siffror blir den högra sidan av ärlikamed-tecknet 3518 kronor. Det är en jävla massa pengar, det. Och alla dessa pengar behöver jag NU!

Tjenixen, kära vänner. Det är som så att jag hamnat i en så kallad ”ekonomisk liten knipa”, och behöver därför lite snabba pengar. Därför säljer jag diverse småsaker som jag samlat på mig under mina 16 år i livet. Bland annat en BMX som har ett punkterat framdäck, samt saknar bromsar. Detta mästerliga underverk inom fordonsvärlden kan bli din för ynka 750 kronor (eller om du nu är sugen på att bjuda mer). Dessutom får du ett lås, som dessvärre saknar nyckel, om du slår till på denna finfina BMX!

Och jag känner det på mig, att du är en extremsportare. Jag känner att du verkligen älskar allt som har med extremsport att göra! Då kan du just nu passa på att slå till på ett par snowblades för ynka 444 kronor eller mer, om du verkligen vill utöva extremsport. Jag har dessutom ett erbjudande som du verkligen inte kan motstå!

Om du köper extremsportarpaketet, det vill säga både BMX:en och snowbladesen, så får du det för bara 1200 kronor! Ja, det är sant! Det är verkligen sant!

Om du inte riktigt är så sugen på extremsport, och egentligen är ute efter en lugn tillvaro i ditt annars ganska stillsamma hem, så har jag även ett erbjudande som passar dig. En stol. Inte mycket mer än så, men en stol, i alla fall... Den här stolen kan bli din, för endast 55 kronor!

Om du är intresserad av andra grejer som jag möjligen har, så kan du få ringa mig. Jag heter Niklas Molander, och mitt telefonnummer är 0735-162092.
Ring mig gärna, och kom ihåg: Jag är prutbar! En liten påminnelse: 0735-162092

PS: Om du behöver någon form av arbete, så är jag villig att ställa upp på det mesta. Jag kan även tänka mig att jobba underbetald, om nu det skulle behövas. Jag är nämligen i stort behov av pengar...

Vänner, hör upp! Detta är viktig information, och ganska känslosam sådan för en viss krets av läsarna. Linnea är inte Linnea ma' love längre, utan bara Linnea ma' friend. Jag kom just på att jag inte skrivit så värst mycket om henne tidigare i den här bloggen, men jag åtgärdar det genom att skriva lite om henne här, nu då.

Jo, jag kan ju börja med att berätta att jag har varit tillsammans med Linnea i 10 månader och 22 dagar, vilket kanske inte riktigt framgått av min blogg, eftersom jag är dålig på att skriva om känsloprat och sånt. Jag tycker nämligen att alla känslor som finns är fjantiga, förutom möjligen agression. Agression är riktigt manligt, och i kombination med en rejäl snusprilla och styrketräning i garaget, bredvid en dieselluktande Volvo är ungefär så mycket manlighet man kan nå, om man samtidigt klunkar starköl.

Agression är männens känsla, and that's the way it is. Men nu ska jag inte skriva så okänslosamt här i bloggen..

Linnea är en hyvens flicka. En kanonfin flicka! Förlåt både Linnea och bloggläsare, om jag nu råkat utsätta er för en liten "minneslucka". Det vill säga att jag "glömt bort" att skriva någonting om Linnea förut, när hon faktiskt varit 50% av mitt liv och betytt såpass mycket för mig. Att jag på ett mystiskt sätt framstått som en ungkarl, är faktiskt inte så snällt gjort av mig. För vem visste egentligen att jag var tillsammans med en flicka?

Now it's over, i alla fall. Tragiskt, faktiskt. För Linnea är egentligen så jävla bra. Det är bara mina känslor som spökar lite, tror jag. Jag önskar att mina känslor inte traskat till Ilandasjön och dränkt sig, för nu är jag bara en plastig själ helt utan känslor. Jag är känslolösa Månen, not the happy Moon precis.

Hissa seglen, för nu far vi! Jag ska bjuda på en fantasiresa genom Alperna och Madagaskar, för jag känner för att fantisera tillsammans med er! Vi startar i en liten tysk alpby vid namn "Berlin". Berlins invånare behöver en semesterlag som ger dom rätt till åtminstonde 11 veckors semester samt ett glas juice varje fredagkväll.

Så Berlins invånare ger sig ut och kämpar, med ramsor som "Mer semester åt Berlin, kom igen nu, era jävla smutssvin", "Utan semester, arbetar vi ungefär lika bra som polyester" och "Katten är blå, ledighet till både stora och små".

Två veckors strejk resulterar i att dom högt uppsatta maktgubbarna ger med sig, och går med på att skriva ett litet avtal med Berlins fiffiga klubbordförande, Låhdbil Ruhllafint. Det är bara det att maktgubbarna skriver till en parantes som Låhdbil inte lägger märke till.

Avtalet lyder: "Vi lovar att ge Berlins invånare 11 veckors semester, samt även gratis smultronjuice varje fredagkväll (Om Berlins invånare i gengäld ger oss 10 liter fikonjuice varje söndagmorgon).

Underskrivet med: Den högt uppsatta maktsnubben Krillklas Luhrerist och klubborförande för Berlins klubb Låhdbil Ruhllafint. Berlins klubb heter för övrigt "Berlins klubb där alla Berlins invånare är medlemmar".

När invånarna i Berlins vaknar söndagmorgonen därpå, och skatteindrivare knackar på dörren och begär 10 liter fikonjuice, så väcks en ilska över hela staden. Likt en förlorad plånbok på en tunnelbanestation förlorar alla Berlins invånare sitt goda omdöme till Låhdbil. Så hela Berlin flyr till Madagaskar, för att slippa både Låhdbil, Berlin och dåliga fikonjuiceskatter. Låhdbil får betala alla invånarnas skatter själv, vilket han inte klarar på egen hand.

Låhdbil deppar och gråter floder, vilket då skänker salt till staden. Av detta salt konstaterar Låhdbil att man kan göra falska fikon, som man sedan kan pressa juice av. Låhdbil bygger en fikonfabrik, och anställer gråtare, för att få det hela gå runt. Affärerna går fint. Till slut går det alldeles för fint, för stadens invånare flyttar tillbaka, nu när dom har hört att dom slipper betala fikonjuiceskatterna. När gråtarna på företaget får höra den här goda nyheten, så slutar dom gråta. Vilket då leder till att företaget går i konkurs och invånarna flyttar tillbaka till Madagaskar.

Och så går det runt i den här onda cirkeln. Företaget startar, invånarna kommer, företaget konkursförvaltas och invånarna flyttar till Madagaskar. Denna process upprepas ungefär 7 gånger, tills det slutligen avslutas med ett självmord från Låhdbils sida. Och det var så Berlin blev en spökstad, utan en enda invånare.

/Månen.

Tydligen har jag blivit ombedd om en rättelse, här på bloggen. Den har smugit in genom bakvägen, så den har inte direkt kommit direkt till den här bloggen, och inte heller har det begärts att jag ska göra en rättelse. Det har bara smugit in en liten sanning.

Min pappa bor alltså inte i Skattkärr, om jag nu lyckats vilseleda någon själ med denna felaktiga information. Min far bor någonstans på en Strandvikig väg i Karlstad. Mer detaljerade uppgifter har jag fått, men jag är osäker på om jag får utge det, såpass offentligt som en blogg ändå är. Den här Strandvikiga vägen har jag dessvärre ingen aning om vart den kan ligga. Karlstad kommun i alla fall.

Se detta som en uppmaning, nu. Det går alltså att påverka på ett ungefär vad som skrivs i den här bloggen..

Jag busar för tillfället. Jag är i skolan, och ändå skriver jag här. Detta beror på att jag egentligen ska skriva positiva grejer om vattenkraft, men jag har inte tillräckligt med tankekraft för att kunna utvinna energi att hitta på någonting positivt om vattenkraft. Därför har jag det som man i Libanon kallar för "Otur". Otur, så inåt bara bänken.

Någon person i den här världen som kan ge mig inspiration att hitta på någonting häftigt om vattenkraft, kan gärna få tipsa mig. För jag är så himla dålig i skolan så det finns inte!

Jag har märkt att intresset för en blogg ökar, ju mer man skriver. Alltså om jag pepprar hela Sahara fullt med blogginlägg blir Sahara en intressant blogg. Det funkar verkligen. Man gör sig känd liksom, ju mer man skriver.

Därför tänker jag kanske göra ett försök att skriva mer. Men då krävs det starkare intresse för en grabb som mig. Kanske lite människor som erbjuder mig jobb på fiskrensarfabriker i Kuwait, kanske människor som plockar bär i skogen och tänker på mig, kanske någon inföding i Sydafrika som vill bli min kompis och så vidare..

Amazonas, ja. Där vill jag bli rik någon gång. Jag vill vaska guld bland Amazonas blanka stränder..

Den bistra sanningen måste bli offentlig, även om det inte är någonting jag helst vill skryta om. Det handlar om kärlek. Och som man säger i den Nordamerikanska regeringen "Ingen kärlek varar forever".  För det är precis vad den inte har gjort för mina föräldrar. Mina föräldrar har nämligen separerat och flytt sin kos ifrån varandra.  Detta är inget hemligstämplat material, för er som nu var sugna på att tömma min själ på alla hemligheter som jag bärt på under dom senaste dagarna.

Nu är jag ensam. Ypperligt ensam med min mamma. Enbart min mamma. Jag, mamma och 0,75 liter blåbärsglass. Det är allt som finns kvar av vårat annars ganska perfekta familjeliv, som inte existerar mer än vad Olof Palme gör. Ganska tragiskt, kanske man kan tycka. En del kanske tycker att "No love lasts förevigt", men vad vet jag?

Så här kommer resten av livet alltså bli för mig. En pappa som nästan rest så långt bort en människa möjligen kan traska på ett ben. Skattkärr, för tillfället. Anledningen till att den bara är tillfällig är för att han bara bor inneboende hos min farmor och farfar.. Och jag är osäker på om farmor och farfar vill ha sin unge snyltandes på deras vänliga gästfrihet.

Så därför bor jag här. Mitt i den bistra sanningen. Mitt i "Ingen love varar forever". Det är som att bo i ett smörpaket utan salt..