Ni kanske fått en snedvriden bild, eller åtminstone en oklar bild av vad det faktiskt är jag gör på mitt jobb, så jag tänkte ge er en utförlig förklaring. Jag jobbar med att plocka ihop diverse slafsiga sörjor och olika sorters kattmat åt pensionärer som vill bygga altan för sin pension istället för att äta lyxigt. Nej då, egentligen handlar det bara om rara gamla gummor och gubbar som varken har råd med altan eller mat. 

Jag jobbar alltså med att hålla liv i de raraste gamla gummorna den här världen har att erbjuda, och trots deras snällhet är deras pension ofta som sådan att de tvingas att överleva på diverse konserverade E-ämnen, lämpade för En katt från Ett företag som inte är Ett El-företag, utan ett billigt livsmedelsmärke kallat Eldorado. Jag älskar rara damer, och om jag inte fått nog av dem på jobbet, så kan jag alltid ringa min farmor eller Tyskens världskrigsmormor.

Min farmor är ungefär lika rar som om hon vore han den där omtalade björnen som slickar i sig honung och dödar vargar och har en kompis som somnar när hans väckarklocka skriker "somna Sköldpadda, annars gör jag smör av dig". Farmor är ett mysterium, för jag kan inte förstå hur man kan ha goda viljor ett helt liv igenom. Hur kommer det sig att man aldrig funderar på att kasta frityrolja i någons nacke, eller kastrera sina söner på skoj, under ett helt liv? Hur kan inte en enda illvillig tanke dyka upp i rara gamla tanters huvud? Är de byggda av betong och optimism, eller är de bara uppväxta i en annan tid, där man faktiskt uppskattade det som fanns runtom en?

Tyskens världskrigsmormor är också en gumma byggd av betong, för hon har flytt från Tysklandet för att fira jul med en traktorförare en väldigt massa vintrar, istället för att tyska sig och knapra medwurst och dricka glüwein i sitt hemland Tysklandet. Och hon är lika rar som min farmor, så jag funderar lite på om hon flyttade in i min farmors själ efter att hon sprungit iväg från landet där "schmetterling" betyder "fjäril". Hon tänker alltid på sin tyska avkommas avkomma och skänker gåvor och fruktkakor, fast Tysken gillar inte frukt, och gåvorna känns ofta för tyska för Tysken själv. Men tanken är fin.

Så nu tänkte jag återkomma till mitt jobb. Varje dag ringer jag upp kunder som är glada över att få prata i några minuter med en yngling som snackar avsaknad av produkter med dem. Ty ofta tar jag upp saker som "Tyvärr är julgransfötter för hörselskadade en säsongsvara, och vi tar bara in den runt Krister himmelsfärdsdagen, då döva människor firar Krister som halkade på en julgransfot fylld med grönsåpa och fastnade med örat i en vulkan och därmed blev döv". När jag pratar om produkter som saknas suckar de oftast lite, men tycker fortfarande att det är ett förträffligt nöje att prata med en Måne som mig. Jag kan inte neka dem lite småsnack, innan jag sorgligt nog (i kapitalismens tecken) lägger på luren och lämnar dem på andra sidan telefonförbindelsen med ett "klick". Ja, företaget tjänar dåligt med pengar om jag börjar prata boul eller virkade tofflor med dem.

När jag plockat listan, möjligtvis pratat med någon av de rara damerna och småsnackat såpass lite att jag ännu inte riskerar att få sparken, påbörjar jag en ny lista, när någon tant i samma stund ägnar mig några tankar och lite kärlek för att hon i eftermiddag ska få arton katrinplommon och en kaninfilé för 18.95:-/kg

Jag älskar tanter, och önskar ibland att min vän Tysken vore tant. Även om de intima stunderna skulle kännas aningen speciella, skulle jag bli överröst med så mycket kärlek att jag nog kunnat bortse lite rynkor. Tanter är mitt enda intresse i världen, och om något dödligt virus utrotade denna utomordentliga art, skulle jag pungsparka vår statsminister i flinten tills han uppfann tidsmaskinen och hämtade hem alla döda tanter. 

Jag kan för övrigt inte förstå Håkans låt "den här staden är full av tanter och tragik", som om tant och tragik vore samma sak. För mig är världen tragik utan tanter. Tack.