Jag sitter här, och klockan är 05:06. Snart ska jag in i militären och bli en disciplinerad gosse, men än så länge cyklar jag på golfbanor och trixar med min mountainbike. Dessuom besteg jag Rudsberget och tog mig en välförtjänt piss ned för stupet. Att uppleva denna mountainbike-färd i gryningen var antagligen mitt sista spår som en detektiv möjligen kan spåra upp, och fortfarande konstatera att jag var ett barn... På den tiden.

Ok, detta var ett erkännande att det är jag som cyklat i bunkern på Djupdalens golfklubb. Det var även jag som cyklade in i ett träd, någonstans mitt ute i skogen, någonstans runt Tyrstugan, om någon nu skulle vilja göra en brottsutredning för att ta reda på detta träds eventuella skador. Jag höll lite för hög fart, det var lite mörkt och helt plötsligt kom det halt gräs och en kurva.

Om någon buse sett mig bestiga Rudsberget inatt, så erkände jag förut att det var jag. Ja, jag bröt mig in på offentlig yta och besteg Rudsberget. Vilken prestation, tänker ni. Önskar att jag haft fika med, tänkte jag.

Det där Rudsberget var ett kort hårstrå ifrån att göra mig invalid, eller åtminstone ge mig en skallbensfraktur eller liknande (möjligtvis en bihåleinflammation). Berget jag hade ett stadigt grepp om gav plötsligt vika och sprack i min hand. Jag föll bakåt, men mina rödbetssnabba reflexer lyckades räta upp min kropp igen, innan mitt bakre jag slog i klippkantens vassa lejongaddar till stenbråte, några meter nedanför. Jag stod upprätt, och balanserade på en utbuktning med ett stup lika högt som mig själv precis bakom hälen.

Vilken actionladdad kväll jag haft, tänker ni. Ja, både träden och bergen skänkte mig spänning inatt. Och natten hann pensioneras, innan jag begav mig hemåt i takt med att tidningen delades ut runt den stad jag vuxit upp i. Jag upptäckte dessutom att man kan hamna i Djupdalen om man cyklar vilse. Det var en fin upptäckt.

Inatt har jag alltså inte sett filmen Det sjunde inseglet.

/Månen.