Klockan är 02:25, och jag är osäker på om matematiken ska inleda min morgondag. Med osäkerheten som belägg, drar jag slutsatsen att jag inte har matematik, för långt där bak i mitt minne svävar tanken på att min mattelärare är borta imorgon. Den enda som vet är min vän Gärs.

Det är även med osäkerheten som belägg, som jag beslutat mig för att vara vaken så sent in på kvällskvisten. Det där med kvist hör bara tomater till, men eftersom kvällskvisten är ett urgammalt uttryck kan jag inte hindra mig själv från att säga det. Men klockan är ursent på natten, och jag borde inte experimetera så med min sömn. Fast i och för sig, så börjar jag antagligen inte förrän 11:30, om det visar sig att mitt minne har rätt. Mitt lite osäkra minne, men ändå tillräckligt starkt för att kunna användas vid ett vittnesmål i en rättegång. Eller kanske inte.

Men i alla fall har dagarna passerat, ungefär som de alltid passerar. Som att försöka få smör att rinna igenom en tepåse, utan att ändra rumstemperaturen på något sätt. Schtudentan bjuder in sig själv, och snart går jag ut det som många valt att kalla för "gymnasium". I mitt psyke stammar man fram detta ord. Gymnsaium, åtminstone mitt, är ett ord som man aldrig kan uttala, för i princip har dessa år aldrig funnits. Åtminstone inte planterat någon fikonpalm i mitt inre.

Jag har studerat det där med förtjockningsmedel och kommit fram till att jag borde försöka sluta efterlikna det där satans Pektinet. Jag borde istället bli en viktväktande nattsmugglare, som levererar kryddor till avlägsna byar. Imorgon ska jag åtminstone åka bräda till mitt oälskade gymnasium och förhoppningsvis inte ha matematik B. Om jag, mot förmodan haft det, när jag imorgon stapplar in i mitt livs mest avskydda byggnad, då begär jag prövningstillstånd, där mitt minne någon gång i framtiden kanske använts som ett vittnesmål. Sådana felaktiga vittnesmål kan inte få stå till svars för en framtid inom Komvux.

Så, om Komvux kommer och biter tag i det som under mina barndomsår fortfarande kunde kallas för en vänlig och oskyldig själ, då brinner jag hellre upp i rykande färsk frityrolja. Att klara dessa tre skolår i gymnasiet har varit lika påfrestande som tanken på att Frizl bor i min nattlampa. Tanken på att försöka ta sig igenom ytterligare några år i skolan just nu är alltså lika lockande som att för hand pressa det smöret jag tidigare pratade om, genom fyra tepåsar (dessa tepåsar nämndes även de i tidigare stycken).

Så, en sammanfattning av hur mitt liv är nu, är en blandning av misslyckande och tristess för alltid. Om vi vill, kan vi göra om jordgubbar till en metafor för tristess, och sammanfatta allt som "Strawberriefields forever". Då har jag nämnt en gammal Beatles-låt, och alltså fått något vettigt gjort, genom detta inlägg.

Smörpaketet var inoljat.

Dein Mond.