Jag bor ungefär så centralt det går att uppnå i den här världen, nu för tiden. Om man bortser kilometersträckan in till centrum, så bor jag i centrum. I centrum av häftigheten själv.

Ty jag är stadspojke nu. Jag har uppgraderats från förortsunge till megalyckad. Jag bor i lägenhet, jag är ung och världen reser sig under mina fötter. Äventyret har bara börjat, och kungen lär dö innan jag. För han är äldre än mig, nämligen.

Jag har blivit världsvan och stadig på fötterna, för maten smakar bra. Jag lär bli CO2-förgiftad och överkörd av huligansupartraktorer, men det kvittar för mig, ty jag är stadspojk. Jag är inte bara stadspojk, utan en klusterbomb har även etablerat sig i mitt svalg. Jag är den kastrerade grävling jag så länge drömt om att vara.

Jag är fri, dock saknar jag Freddanpeddan, Jonteponte, Woppe, Flippan, Jocke, Strumpan, Dannepanne och världen som jag lämnat efter mig. Världen som ligger en mil bort i oändligheten. Det bortglömda. Det föregångna. Det oskyldiga.

/Månen.

Bilden visar hur centralt jag bor. Ringen ramar in det som jag kallar centrum, pilens front visar torget, och pilens linje visar gångsträckan in till torget.

KALASBRA!

Här är jag, iklädd ett halsband av charmiga kakformar. Endast, ty jag sov naken inatt, med turamuletten runt halsen. Jag dog inte, vilket tyder på att turamuletten sköter sitt jobb. För människor dör i sömnen, faktiskt. Sömnen är nog den vanligaste dödsorsaken, den skurken.

John Blund assisterar nog liemannen, skulle man kunna tro. Så är det nog också. John Blund, det lilla vidriga krypet. Om jag någon gång fick möjlighet att slå ihjäl honom, innan han kastar sitt gula slem i ögonen på mig, då skulle jag göra det. Men nu är det så att han är en kvick jävel på att kasta gult slem..

Sömnen var i alla fall vacker inatt. Jag sov som en John Blundad femåring, om man bortser att jag bara sov 7 timmar. John Blund. John Blund. John Blund. John Blund. John Blund. John Blund. John Blund.

Det känns som att jag nämnt den gossen många gånger..

Don't stay up too long, kids. John Blund is gonna rape you, shitheads!

Nu. Precis exakt nu, så provtestar jag datorn. Datorn som jag monterat färdigt. Nu har jag internet. Nu har jag dator. Nu har jag ett nytt rum, och dessutom ett nytt liv. Stadspojkslivet lever loppan, måste jag säga. Internet är festligt.

Jag har internet, vilket är underligt. Skruvat, rent ut sagt. Jag har varit nästintill internetlös (jag har lånat internet av vänner ibland) i två veckor, men jag har roat mig på många andra sätt. Så just nu är jag tveksam till om internet verkligen behövs, för att på något möjligt sätt tillfredsställa min vardag.

Kort sagt: Internet har inte varit saknat, trots att jag en gång i tiden ansåg det vara min bästa vän..

Allt jag säger känns det som om någon redan sagt.

Inte som en deja vú, utan som att jag inte kan tänka själv, rättare sagt. Som att mina tankar redan är tänkta.

Lustigt!

Back on track.

Vårt förra internet var tydligen någon form av testinternet. Nu finns det internet i lägenheten. Dock är jag en sån som anser att om det krävs att man pluggar in strömsladden för att manicken ska fungera, så anser jag den vara trasig.

Alltså använder jag fortfarande inte min dator, utan mammas. En mycket trevlig liten pryl!

PS: Jag kanske börjar blogga lite mer nu.. DS.

Jag har flyttat till en lägenhet i Herrhagen. Det finns inget internet. Men nu finns det.
.
Fast jag äger ännu ingen dator, ty den är nedpackad i flyttkartong. Saker som är nedpackade måste packas upp, och när någonting måste packas upp, då tycker jag att sakerna inte finns.

Ty jag är en sådan som aldrig varken orkar packa eller packa upp.

Dessutom gör jag om mitt rum totalt. Kom och besök mig här, vettja!

Jag sitter här och läser alla mina kommentarer som jag inte fått...

Jag har insett att man kan hitta små luckor i mitt Mafia Wars-beroende. Det tar nämligen en förjäkla tid. Därför tänker jag nu istället för att låta mina pôjkvaskerögon förstöras av skärmens alla pixlar, och kunna vara kreativ en gång var femte minut, skriva ett inlägg.

Men eftersom mina tankar endast ägnas åt maffiavärlden nu, så blir jag inte särskilt påhittig. Därför tänker jag istället publicera en dikt, som jag skrev för några månader sedan.

Det bor en säl i mitt skafferi
En väldigt trygg sådan
Men vad bor inuti
Den där underliga lådan?

Är det kanske en pyssling
Med konstiga skor
Eller är det müsli
Eller kanske storebror?

Gömmer du dig där
För att slippa oss?
Är det ett sorts upptåg
För att komma loss?

Mår du bra nu, brorsan?
Eller ska du komma fram?
Gör vad du vill nu
Du är ju en vuxen man

Med egna funderingar
Och egna beslut
Snart tjugo år
Du kan nu komma ut

Lådan erbjuder inget skydd
Men du blir heller inte tvingad
Sluta dröm om det omöjliga
Brorsan. Du blir aldrig bevingad

Du har för höga förhoppningar
Om en så fantastisk värld
Men du är vuxen nu
Du kan inte stanna här

Med lådans väggar runtom
Som bevarar dina drömmar
Din barndom flyter förbi
Kvar är tråden till minnets sömmar

Barnet du var är numera
Din fantasi. Vacker nostalgi
Din värld är inte skyddad
Som sälen i mitt skafferi.