Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och en polis valde att anklaga mig för våld mot tjänsteman, så de konfiskerade min bräda occh gav mig en bot på 525 Euro.

Det enda jag insåg av resan, är att jag alltid förut sett mig själv som snudd på onormal. Idag insåg jag att det där normala inte är någonting att sträva efter, eftersom normal alltid tycks vara förenat med ondska. 

Jag tror att normen idag är att vara ond. På något sätt förknippar jag ordentliga människor med ondska. Människor som blir något tycks ha det som gemensam nämnare. Människor som alltid städar sitt rum och lyckas svara rätt på frågor man får på en arbetsintervju.

Även om du blir polis, scimmare eller smörgåsbredare, verkar det som att man i sin rikedom kan njuta av att trampa andra på tårna. Den tån vill jag också trampa på, så att jag någon dag också blir normal. Nej, det vill jag inte. Jag är snubben som har smalben att sparka på, istället för tår att trampa på. Jag tänkte sparka på giriga människors smalben. När man saknar människosyn, förtjänar man inte smalben som saknar blåmärken.

En annan koppling jag gjort, är att naivitiet inte bara bör förknippas med godtrogenhet, godhet och misslyckanden. De naiva tycks lyckas. Jag är bara snäll, men inte tillräckligt dum i huvudet, för att lyckas. Jag är ett mellanting mellan normen och efterbliven. De som hamnar där försummar bara sitt liv genom sin existens. De tänker bara tankar om smalben som bör sparkas på (inte som en ond tanke, mer som en rättvis tanke. Som en kompensation för alla tår som trampats på i det förflutna).

/Månen.