Jag fick för mig att det bästa som kan hända mig är att jag flyttar till Trondheim. Så jag bestämde mig för att ansöka om norskt medborgarskap och förfalskade ett pass så att jag i framtiden lyckas korsa den svensk-norska gränsen. Jag vet inte varför Trondheim skulle vara bra för mig, men det känns lite som att Trondheim är en del av mig. Min näsa känns ganska norsk, så varför inte emigrera?

Egentligen har jag bara sökt jobb än så länge, varken förfalskat pass eller ansökt om visum. Jag har fått för mig att bli brevbärare i Mölndal eller skidmeckare i Trondheim. Eller patrullerande ordningsvakt i Stockholm, eller takläggare i Stockholm. Eller spaningssoldat i Upplands-Bro, vad det nu är för något. Ja, dessa jobb har jag sökt. Jag har börjat inse att Värmland är någonting man måste bort ifrån, så varför inte traska runt på tak i Stockholm och leka av sig lite med en bunt tegelpannor och en fin utsikt?

Jag är egentligen inte gjord för ett hem, tror jag. Jag borde aldrig hitta ett hem. Jag blir så uttråkad. Den lilla byn jag numera bor i har jag varit i alldeles för länge. Åt fanders med allt, jag drar vidare!