Så kom den dagen som jag pratat om sedan jag började få en uppfattning om vad världen handlar om. Dagen då jag står i kö till pensionsmyndigheten. Hela jävla livet är en kö till den där myndigheten, och att stå i kö är det tråkigaste jag vet.

Jag har ett jobb nu, där mina tankar inte riktigt får den plats de egentligen förtjänar. Numera finns det ingenting mer värt att formulera, för allt jag skulle nämna skulle ändå bara handla om PLU-koder, arbetsbyxor och myndighetsålder inför dessa byxor. Jag har blivit arbetsbyxmyndig, vilket innebär att numera får jag jobba och tjäna hur mycket pengar jag än orkar inhämta, om det inte bara vore för att det vore så förbannat tråkigt. Tristessen begränsar inte min ekonomi, dock mitt liv. Och arbetsbyxmyndighet är inte på något vis lika spännande som den klassiska byxmyndigheten.

Jag skulle kunna förklara för er vad jag har för uppgifter, så kan ni få ett humm om vad grabben som en gång red på sälar och slogs mot vuxendomen idag gör. Jag handlar mat åt pensionärer (en sådan som jag önskar bli), och de skriver fina listor åt mig som jag ska försöka tolka så verkligt som möjligt. Om jag blundar och ens nuddar en säl i mina tankar, går allt åt stöpet, så sälrideri har jag inte tid med längre. När väl all mat är plockad ska maten köras ut, vilket naturligtvis inte jag gör, för man ska fanimig inte uppmuntra en man dömd till evig tristess till att för en gångs skull se ljuset när man bor på polcirkeln och det är januari. 

Idag är jag vuxen, och det känns nästan som att vuxendomen filéar alla de sälar som en gång i tiden var min bästa vänner. Jag är en sälslaktare som säljer mina bästa vänner till kapitalister och övriga människor med ett intresse för pengar. Mina tankar är slavar åt världsmarknaden (Hemköp). Just nu cirkulerar allt kring att bli rak i ryggen och inte vara en sån förbannad ungjävel, men jag önskar ändå att jag kunde blivit kastratsångare istället för matplockare. Även om man blivit kastrerad, har man ändå någonting pojkaktigt i sig hela livet, vilket man som matplockare dessvärre inte har. Man måste vara seriös.

Och om det är någonting som kan kallas för hopp, så är det ändå drömmen om att jag kanske kan köpa mig en ficklampa (Ultra megalight darkfighter flashlight, 49:95) på Hemköp, med batterier som passar till den (SEAL ultra, 24:75), så att jag möjligtvis kan hoppa i en isvak någon av dessa eviga nätter och hitta mig en säl att rida på. Fast alla sälar är så rädda för mig just nu, för att jag i sälvärlden kallas för "Elof sälmassaker-monstret". Elof är mitt slaktarnamn och mitt alterego.

Ja, det jag nu försökt säga är att jag lämnat alla mina älskade vänner i en sälpark, men det enda jag har att ge världen är en sälspark. Jag bor numera i Göteborg, jobbar på ett enformigt jobb, vaknar och köar mig igenom ett liv jag är tveksam till om jag vill leva.

Det var nog allt.

/Er vän.