Nu har livet förändrats för Månen, för Månen har nästan landat (läs: månlandning), och det livet jag hamnat i är en knepig knop att lösa. Jag sitter helt plötsligt och betalar räkningar och läser tidningen mer än jag någonsin gjort förut. Jag har hamnat i en situation där det plötsligt kostar bara att leva. Fast samtidigt drar jag in en del kosing också, men det känns ändå som om jag måste lösa en propp i en giraffhals. Jag känner mig lite som han den där Hjalmar, som satt på en kulle och kvad.

Livet har komplicerats en aning för mig, och även om jag antytt att jag varit en aning deprimerad förut, så är det ingenting som kan jämföras med giraffhalsen jag just nu sitter i. Hur mycket klorin jag än använder, så är slutresultatet ändå alltid att giraffen dör av antingen luftbrist eller klorinförgiftning. Det finns alltså ingen lösning på det här problemet.

Det var alltså svårare än jag trodde att fly från den stad jag en gång lyssnade på Broder Daniel-låtar i, och tänkte att livet aldrig mer skulle bli roligt. När man bor i Broder Daniels egna stad upptäckte jag att allting blev rätt mycket värre, och insåg vad det faktiskt var de där gossarna sjöng om.

Nu kanske ni ser mig som en arbetsovillig människa, och om ni vill få det konstaterat, så är jag nog egentligen det. Jag söker efter frihet och lycka, men jag hamnar i en dekadent värld full plikter och svarta hål. Jag tycker att de kalla vindar som man hört talas om i Göteborg innebär mer än bara lite snålblåst.

Nog med självömkan. Det jag faktiskt ville få fram med detta är att jag flyttat hemifrån. Det är ju kul att bli självständig, men om jag refererar till antalet blogginlägg som skrivits den senaste tiden, kan ni förstå att jag inte får mycket till privatliv här. Jag bor nämligen med två människor till, två mycket vänliga själar till och med. Men trots deras vänlighet behöver jag tid i fred för att kunna formulera de ord jag ibland ogärna formulerar på denna gröna blogg.

Jag visste inte att människor var i behov av att få vara i fred. Det är något nytt för mig, ty mitt enda intresse har varit att prata med människor jag tycker om. Nu bor jag i ett vardagsrum och det känns lite som att äta fryst Janssons frestelse. Det är inte gott kallt. Om jag bodde i ett eget vardagsrum och hade mina älskade vänner här, hade det varit kul som smör, och därmed hade Janssons frestelse blivit en frestelse, även om huvudingrediensen inte är smör utan ansjovis. Grädden på moset hade varit att bo med min fina fisk, vilket alltså är huvudingrediensen i Janssons frestelse.

Nu har jag tagit i alldeles för hårt, för jag ogillar bara livet fram tills det att det blir bättre. Och just i detta ögonblick känns det inte som "när", utan mer om "om".

God dag.

/Miggy Freeloader.