Efter vulkanutbrottet låg en varm aska över jorden, och lite varstans låg het orange lava i en annars väldigt grå värld. En enorm mängd människor hade dött och fått en andra chans, men runt tusentalet människor överlevde katastrofen. Det var denna katastrof som de levande kallade "Världens undergång". Av de döda kallades det "Frisläppningen".

En enorm mängd av människorna som dött i Frisläppningen hade fått sina själar bevarade men blivit utan kropp, de hade blivit "bostadslösa", som man kallade dem. Själar som inte bestod av någon som helst materia, och som kunde förflytta sig var som helst, när som helst. Det var den fulare sorten man kunde bli som död. Men så fanns det också de själar som hittade ett "hem", alltså en kropp. Det var själar som kunnat flytta in i andra döda människors kroppar. Sedan fanns även de själar som bara försvann. Frisläppningen hade alltså gjort ungefär hälften av undergångens döda själar till någonting som kan beskrivas som en kall ånga, några hade haft turen att bli eremitkräftor i andra människors kroppar, och vissa raderades ut helt.

Alla de döda var ett mycket vänligt folk, de skrattade, skämtade och upplevde döden som en konstant orgasm, och ingen av dem förstod varför de levande alltid varit så rädda för döden. Döden hade skänkt dem en enorm eufori, en enorm avkoppling. Men det var bara de döda som visste att livet efter döden erbjöd en lycka starkare än lyckan hos ett jollrande barn. De människor som fortfarande levde kallades "De olyckliga", i zombiefolkmun. .

Koa G’ul "Ear ring" var en av de döda, en man som etablerat sig i sin svågers föredetta kropp, med skillnaden att detta kadaver med ny själ nu hade konstant ruttnande hy och ögon lika svarta som havets botten en novembernatt. Koa G'ul var en av de få döingar som ännu inte funnit lyckan i den njutning som dödens ständiga orgasm innebar, ty han tänkte på den starkaste njutningen som livet erbjöd, och detta var den enda njutning han ansåg vara fullständig. Döden var ingenting mot det han upplevde i livet, det som då kallades "kärlek". Detta hade han tänkt på i flera år nu, utan att kunna njuta av sitt euforiska tillstånd som död.

Han tänkte på sin älskade Anette som han hade haft i sitt föregående liv. Att älska denna kvinna, det var minnen som fick hans kolsvarta pupiller att vätas, trots hans tillstånd där döden tvingade honom till en glädje som han ständigt försökte trycka undan. Han mindes Anette så tydligt, men han mindes inte hur man älskade längre. Han hade inte träffat Anette i dödens rike, och tankarna kring henne fick Koa G'ul att på något underligt vis hamna i ett väldigt sorgligt tillstånd, vilket ingen annan döing lyckades med, på grund av de dödas ständiga lycka. Kanske hade hon blivit en sån där kall ånga, en "bostadslös" gengångare, eller hade hon intagit en annan människas kropp? Det fanns ju även en risk att hon hade upplösts helt, eller fortfarande var en av "De olyckliga".

I sitt sorgliga tillstånd gick han längst med ett bostadsområde täckt av grå, stelnad lava och lyssnade på andra döingars skojande och lyckliga skratt. Han började minnas svagt vad som hänt precis innan katastrofen, där fanns någon slags hinna som separerade honom från Anette, och infernot fanns bara på hans sida av glaset. De hade kollat varandra djupt i ögonen, han hade sett hennes tårfyllda ögon som en klarblå ocean som sugits ned i en virvelvind av tårar. Precis innan han brunnit upp, hade han kysst den tunna glashinnan där hon höll sin hand.

Han strövade fram och tillbaka, och fick aldrig någon ro, då han ständigt tänkte på Anette och hennes sista blick, de ögon som var blå som den förra världens ocean. Han bestämde sig för att fråga en av de hysteriskt skrattande döingarna om han visste något om Anette och hinnan. Mannen sa att det fanns ett register över alla människor som överlevt "Frisläppningen", i staden Rom, men det var bara rykten som han hört, för det fanns bara en enda "bostadslös" som förflyttat sig till Rom, sedan katastrofen. Detta för att människorna hatar rädslan, och döingar är någonting som hör till människors rädsla. I de dödas rike respekterade man mänsklighetens rädsla.

Och hinnan, det var tydligen någon slags misslyckad belöning, för att man varit en god människa, och trott på Gud. Men som alla döda visste, var det skönare att vara död. För alla utom Koa G'ul, då, som ständigt tänkte på Anette, men glömt bort hur man älskade. Tankarna gick ständigt kring Anette, som var den så sköna, goda kvinnan som för längesedan stal hans hjärta. Hon som blivit belönad med överlevnad, samtidigt som hon fick se sin honom brinna upp, utan att veta någonting om den eufori som livet efter döden innebar.

En liten del av Rom hade överlevt vulkanutbrottet, likaså några små ställen till på jorden, ibland bara enstaka hus. Hur det kom sig att små samhällen överlevt, det var för att det fanns zoner på jorden som skyddats av en konstig hinna, gjord av någonting glasaktigt, som stötte bort all lava under katastrofen. Detta var Guds sätt att belöna de levande. Det var alltså denna hinna som skyddat människorna från att möta döden, likaså skyddat byggnader från att dränkas av metertjocka lager av lava. Men efter att all lava stelnat hade hinnorna försvunnit, och formationerna av lava låg runt de små samhällena. De små samhällena var ett vattenhål av liv i en annars död värld, dock en väldigt lycklig, död värld.

Ja, Rom, det var Koa G'uls nya mål. Han var tvungen att finna registret, för att se om Anette hade haft oturen att överleva katastrofen. Även om chansen fanns att det minne han hade Anette bakom glashinnan kanske bara var en dröm, och att hon egentligen traskade någonstans på de gråa lavaformationerna i dödens rike, så var det något som intalade Koa G'ul att söka sig till Rom. Sådana som Koa G'ul, alltså "eremitkräftorna", kunde inte förflytta sig till andra platser, så som "De bostadslösa". Koa G'ul funderade på hur han kunde hitta Rom, för det var svårt att hitta i en värld som såg likadan ut, bortsett från de vattenhål av liv lite varstans. En grå, oändlig, hård ocean, utan riktmärken. Det var så hela världen såg ut.

I de dödas rike ansågs man vara lyckosam om man hade lyckats hitta en kropp att placera sin själ i, men nu tyckte Koa G'ul att det var "De bostadslösa" som haft tur. Det var ju bara "De bostadslösa" som kunde förflytta sig till andra platser bara genom att tänka på dem, och det var det han ville just nu. Han flöt runt i sin kropp och hatade all sin existerande materia. Sedan beslutade han sig för att begå det som ansågs vara den enda synden i de dödas rike, det som kallades för "Själsutlåsning". Det går ut på att man som "eremitkräfta" blir en av "de bostadslösa", vilket är någonting otroligt fult i de dödas värld, eftersom man ser ned på "De bostadslösa", så som människan ser ned på alkoholisten i rännstenen. Men som själ kunde man alltså, om man verkligen ville, undslippa allt materiellt, allt som ansågs vackert. Det var bara att slinka ut genom munhålan, om man så kände för det. Och det var precis det som Koa G'ul gjorde.

Han lämnade sin ruttnande kropp, som snabbt besöktes av en "bostadslös". Ett kyligt, ekande skrik hördes över hela världen, för alla de döda upplevde en isande känsla av på grund av synden "Själsutlåsning" som nyss hade utförts. De dödas skrik hördes över hela världen, och alla i de dödas rike undrade vem syndaren kunde vara. Att uppleva någonting sådant, mitt i en evig orgasm, är som att någon långsamt sätter sig på en stol, när dina testiklar ligger under stolsbenet. En fruktansvärd känsla, även om människorna i livet bara hade upplevt det som en "isande känsla". Men Koa G'ul var stolt över sin nyligen utförda "Själsutlåsning", och kände sig fri som den kalla formen av ånga han nu var. Sedan, innan de döda hann uppfatta vem syndaren var, tänkte han på Rom, och förflyttade sig dit, lika snabbt som de döda hann påbörja sin visklek, för att få fram vem av de döda som syndat.

Det var här i Rom de mesta levande höll till, ty de vågade inte lämna det som fortfarande kunde kallas "den levande världen". De som överlevt Världens undergång var få, men runt femhundra av dem bodde i Rom, resten var utspridda lite varstans överallt i världen. Varenda gata vaktades av människor som tvingades vara vakna tjugo timmar per dygn, för att vakta gatorna från döingarna, som var människornas största skräck. Koa G'ul visste att människorna inte kunde döda honom igen, så han svävade fritt genom Roms gator, utan att respektera deras rädsla för honom. Han hittade arkivet i utkanten av samhället, i en källare under stadens biblitotek. Här kunde han bläddra fritt utan att någon människa vågade störa honom.

Någon timme hann passera, innan han hittade henne i boken. Bokstäverna var som en reflektion av regnbågen, tycktes det som. Glädjen som Koa G'ul fick av att se hennes namn, Anette Sveadottír, var precis som vad det var för en människa att återigen uppleva vackra färger, efter katastrofen. Koa G'ul lärde sig nämligen att älska igen, efter att ha sökt henne så länge. Bara hennes namn gjorde honom såpass hoppfull om kärleken, att han återupplevde den.

Där stod exakt var hon bodde, och han tänkte på platsen, och förflyttade sig genast dit med sin själsliga form av teleport. Ett rödbrunaktigt tegelhus, inramat av nedsotade, döda buskar. Där inne satt hon, denna otroligt bleka människa med smutsigt brunt hår och en kroppshållning som tydde på att hon var döende av sorg, vänd med ryggen mot honom. Han närmade sig med sin kalla ånga, och smekte henne över kinden. Hon skrek till av fasa, och vände sig om, och precis i det ögonblicket, då hon hade öppen mun, sköt han in sin själ genom hennes munöppning, och slog sig till ro.

Ska man vara död, kan man lika gärna vara död i den man älskar. Det Koa G'ul "Ear ring" nu upplevde var en verklig evig orgasm, det han sökt ända sedan han dog. Han delade själ med Anette, vilket är verklig lycka. Anette slog sig till ro även hon, och dog, tillsammans med mannen som gått från levande, till eremitkräfta, till bostadslös, till hennes siamesiska tvillingsjäl, bara för hennes skull...

 

M

28 november 2010 23:40

Gillas starkt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...