Damn. Jag har i två månader traskat på osäker is, och idag föll jag i och drunknade. Kallt som in i sablarns banan var det, det ska ni vara medvetna om. Min hud frös plötsligt till is, och mitt medvetande for till Kristianstad på en kopp te.

Detta var en mycket målande beskrivning av hur jag kännde mig förut idag, då mitt liv återigen befann sig i Skåre. Den gör sällan det nu för tiden, eftersom jag inte bor där längre. Idag hade jag tid över i Skåre, så jag drog och smygtittade på mitt gamla hus.

Människorna där inne trivdes. Jag slogs sönder mentalt. Det där är ju för sjutton mitt hus, era snorsniffande kattskramlare, tänkte jag. Min längtan efter den gamla Skårevillan blev extrem under ett fåtal sekunder.Visserligen är Herrhagen en trevlig stadsdel, men mina vänner och mitt förra hus var så mycket bättre. Jag älskade min barndom mer än ungdomslivet, och villan var ju trots allt ungefär sjutton tjugoendelar av min barndom.

Så där stod jag, sönderslagen i spillror. Jag tror aldrig att jag kännt så förut. Och ingenting kunde jag heller göra åt det..