Att säga åt mig att växa upp, är ungefär som att säga till en krigsfånge från fiendens armé att kämpa för oss, och tänka på patriotismen. Jag hatar den där jävla vuxendomen. Hellre dör jag och får en blöt gravsten, än växer upp.

Det känns som att ingenting är roligt längre, men det är för att jag traskar på ålderdomsstigen. Och snart finner sig mitt sinne i tristessen, och roar sig själv genom att bada i dess helvetiska vulkan.

Genom att medge att jag håller på att växa upp, gör jag mig själv så in i sablarns deprimerad. Stämpeln "ANSVAR" trycker mig hårt i pannan, och lackeras med hjälp av depressionen.

FAN!

/Höstdepression eller livsinsikt? Månen har svårt att avgöra..