Jag bor ungefär så centralt det går att uppnå i den här världen, nu för tiden. Om man bortser kilometersträckan in till centrum, så bor jag i centrum. I centrum av häftigheten själv.

Ty jag är stadspojke nu. Jag har uppgraderats från förortsunge till megalyckad. Jag bor i lägenhet, jag är ung och världen reser sig under mina fötter. Äventyret har bara börjat, och kungen lär dö innan jag. För han är äldre än mig, nämligen.

Jag har blivit världsvan och stadig på fötterna, för maten smakar bra. Jag lär bli CO2-förgiftad och överkörd av huligansupartraktorer, men det kvittar för mig, ty jag är stadspojk. Jag är inte bara stadspojk, utan en klusterbomb har även etablerat sig i mitt svalg. Jag är den kastrerade grävling jag så länge drömt om att vara.

Jag är fri, dock saknar jag Freddanpeddan, Jonteponte, Woppe, Flippan, Jocke, Strumpan, Dannepanne och världen som jag lämnat efter mig. Världen som ligger en mil bort i oändligheten. Det bortglömda. Det föregångna. Det oskyldiga.

/Månen.

Bilden visar hur centralt jag bor. Ringen ramar in det som jag kallar centrum, pilens front visar torget, och pilens linje visar gångsträckan in till torget.

KALASBRA!