Idag tänkte jag nämna någonting jag aldrig tidigare nämnt, tror jag.

Igår hade jag en mycket underlig dag. Jag arbetade en hel dag utan att kunna tänka riktigt ordentligt, sedan kom jag hem och åt lite pasta med pesto. Sedan kom ett samtal som jag nästan väntat mig, vilket fick mig ur balans mer än vad jag själv kunde ana. Helt plötsligt grät jag mer än jag gjort sedan jag föddes.

Det underliga i det här är att jag samma kväll var bjuden till en väldigt homosexuell man på middag. Jag tryckte in mina tårar i hjärnan igen, och åt lax och drack champagne med denna människa som hade glittrande mattor och som jobbade som egenföretagande florist. Han hade en väldigt flott  och stor lägenhet, och anledningen till att jag råkat hamna på middag hos en man som denna, är för att jag en gång för längesedan hoppade ned i en container för att hjälpa honom med en grej. Han hade nämligen råkat lägga sin plånbok i sin plastpåse, sedan slängt plastpåsen i en väldigt djup container. 

Så här satt jag med en helt främmande väldigt homosexuell människa (det är underligt förresten att man kan vara väldigt homosexuell, men just denna mannen var det, det är alltså ingenting jag hittar på eller försöker göra till en skojig överdrift) och pratade lite om allt kring himmel och snören, och helt plötsligt efter lite hjälp av champagne och andra drycker, grät jag likt en spansk varulv i dagsljuset - Mitt i denna mannens famn.

Det underliga är att jag varken känner den här mannen, eller själv är homosexuell. Jag bara grät hemma hos en kille som höll om mig. Det är något av den underligaste erfarenheten jag fått i mitt liv.

Han var från Danmark, men bor i Oslo. Vi pratade om fjäll och plånbokshistorien. 

Det var en uppdatering från en Måne som försöker vara skojig, fast ändå gråter jag när jag skriver det här. Det som hänt mig är lite av en personlig tragedi, men jag undviker helst att ta upp vad som hänt. Utan att avslöja för mycket om vad som hänt mig, kanske jag kan säga att jag blivit singel och att jag är enormt ensam i Oslo.

Det jag nämnt i detta inlägg, som jag aldrig nämnt i tidigare inlägg, är det där med att jag gråter. Jag gör tydligen sådant ibland. Underligt, kanske man kan tänka. Jag hävdade ju alldeles nyss att jag är heterosexuell...

/Månen.

Jag satt här i min ensamhet och funderade ut vad man kan ha för plan inför aftonen, när man ligger som en stor sårskorpa och inte ens kan gnida in en skorpa med ost på knät, utan att kvida som en liten gås. Inte ens en mjuk smörgås.

Nog med ordvitsar om bröd! Jag ska berätta mitt egentliga syfte med att jag faktiskt bloggar nu. Jag satt på riktigt och funderade på vad jag kan göra med min afton, och när jag inte har någon aktivitet inplanerad, brukar jag spana in min gamla blogg och se hur den gamle glidaren har det. Det visade sig att den befinner sig i ett enormt stort behov av uppmärksamhet. Någon (det vill säga troligast jag) måste uppdatera bloggen, för det visar sig nämligen att det här inlägget i så fall skulle bli det sexhundrade skrivna inlägget på en annars grön och bortkommen webadress i cyberspace. 

Det visar sig alltså att jag lyckats glömma bort min egen blogg, precis på det 599:e inlägget. Hur kan det ens vara möjligt? Ja, glömma bort bloggen är inte så svårt, men att en av alla gånger det skulle bli bloggtorka är just efter det 599:e inlägget, är inte det lika konstigt som att Jesus aldrig föredrog senap på sin baconwurst?

Vad borde egentligen skrivas i ett sånt här jubileumsinlägg? Kanske att jag faktiskt är en stor sårskorpa som faktiskt inte kan göra mycket annat än att göra i ordning en sillsmörgås. En annan nyhet är att jag är inoficiell coach på longboard. Det känns bra att vara i en coach-position. Ibland är det skojigt när andra människor litar på en.

Jag vet dessutom inte många andra frukostar än Corn flakes med jordgubbar och mjölk. Det är en god frukost.

Dessa ord får avsluta mitt jubileumsinlägg. Gratulerar på det sexhundrade, dig man kommer till om man kopierar länken till den här hemsidan, klistrar in den i webadressfältet igen, och trycker på enter. Du är mig en trogen rackare!

PS: Testa mitt knep jag precis nämnde. Ja, det stämmer. Man kommer faktiskt till min blogg om man gör så. Jag borde jobba med IT.

/Månen.

Ibland går det upp och ibland ned. Den här staden är byggd på det sättet, och idag var en dag då allt gick upp, för att avsluta den med ett ordentligt åk ned, fast själsligt gick det upp.

Nu pratar jag både om hur jag mår och hur otroligt fina backar det finns i Oslo. Jag är på något sätt manodepressiv, för en del dagar är lika roliga som skräp är i munnen när man är på klassfest. Andra dagar är så roliga att man nästan vill kalla sig själv för Findus.

Idag, efter jobbet var en sådan dag. Jag jobbar numera med att köra en liten orange bil i ett stort sjukhus, för att kasta paket i skåp. Jag lattjar runt med min truck och kopplar på massor av burar fyllda med paket, så känner jag mig lite som en lokförare i cirka två minuter, innan jag traskar runt i långa sjukhuskorridorer och hälsar på folk som valt att utbilda sig till antingen sjuksköterskor, läkare eller leukemisjuka.

Efter jobbet hoppade jag på min longboard, som kanske är lite på åren, och for ned för en enormt vackeroch lång backe. Det festliga med den backen är att jag varje morgon måste gå upp för den, men det är mödan värt, eftersom jag varje eftermiddag får förmånen att glida ned för den. Väl hemma gjorde jag en wok på papaya och ananas, för att sedan fara iväg mot nya äventyr. Jag placerade mig återigen på brädan, för att sedan placera mig och brädan bakom en trikk (ja, visst är det lustigt, men spårvagn heter faktiskt så på norska), där jag fick gratisskjuts upp för en så in i Norden lång backe. Väl uppe vid denna backe stod en gammal Volvobuss från gammeltiden parkerad utanför en matvaruaffär.

Jag hojtade till lite, när jag såg att denna buss innehöll en busschaufför. "Vad kostar det att resa med dig till toppen av Grefsenkollen", undrade jag med en nyfikenhet i blicken. Den vänliga busschauffören sa att resan var fri. Detta var underligt, eftersom Grefsenkollen var precis det ställe jag skulle till.

Regnet föll under bussfärden, och jag tänkte: Hur ska en pojkspoling som jag kunna hantera enorma farter, när det dessutom regnat? Jag ställde mig på toppen av Grefsenkollen och intalade mig att det kanske inte var så farligt ändå. Så tog jag på mig mina slidehandskar och fick en kick som heter duga, kan jag meddela. Jag for nedför och slidade och levde loppan i säkert sju minuter, innan denna enormt långa backe dessvärre tog slut.

Farväl för denna gång, sa jag till min vän Grefsenkollen, och så for jag vidare ned mot Sinsen. Vid Sinsen fick jag för mig att "slajda" i en allt för smal trottoar. Då lämnade min longboard mig och körde ut i vägen, medan min armbåge fick agera longboarddäck. Aj som katten, skrek jag, samtidigt som en inre oro hastigt letade sig fram. Brädan befann sig mitt i bilvägen med en sån där galen motorcykelkille med blodsmak i blicken. Han bromsade som tur var, och brädan klarade sig lika fint som min armbåge gjorde. Ja, jag blev alltså inte särskilt skadad, så min liknelse med brädan var alltså att den är kvar, i precis samma skick som den varit sedan igår. Min bräda har nämligen en tendens att faktiskt bli i sämre skick för var gång jag åker på den. Igår var den alltså i bättre skick.

Men den blev icke överkörd av en vildsint motorcyklist. Det är jag glad över.

Ha det fint, kamrater! Än så länge är inte denna bloggen död.

Ät bra och sund mat!

/Månen.

Jag förstår mig inte riktigt på varför jag oftast får för mig att skriva saker när jag på något sätt inte känner mig särskilt glad. Så var det inte förr i tiden, åtminstone förklädde jag mina ledsamheter i skämt, så att jag inte skulle komma ihåg när jag är down. Nu kom jag på ett ord. Downclown. Det lät fränt, tyckte jag.

Jag är en skojare, egentligen. Grejen är bara att jag skojar såpass mycket att jag ofta känner mig misslyckad. Jag tar nog lite för lättsamt på det mesta, och det är sällan positivt. Jag är supertrött på Oslo. Jag är påväg tillbaka nu, jag tänkte nämligen åka nattbuss. Problemet är bara att det är en jävla massa anpassning och ensamhet som ska till för att befinna sig där. Sådant tycker jag är tråkigt. Därför blir jag såpass down att jag skriver ett inlägg.

Jag funderar ofta på det här. Att man blir kreativ av att vara destruktiv. Ett underligt betéende. Kanske vill man minnas det när man väl är glad. Kanske vill man bara att allt man skapar ska fungera som en servett och på något sätt absorbera ångest. Jag gillar inte att jag använder ordet ångest. Ångest är ingenting jag identifierar mig med, åtminstone utåt.

Det var vackert väder idag.

/Månen.

Jag fick inte jobb idag heller, så vad kan en pojkspoling tänkas hitta på när man inte har ett jobb att traska till, kan man kanske tänka?

Jo, jag vaknade.

Nu kanske ni tror att jag enbart vaknat? Men nej då, de Oslodagarna har passerat. Under mina arbetslösa dagar här i Oslo ser jag till att göra så mycket jag kan, oavsett väder. Idag for jag iväg till Norges största klättercentrum och klättrade i flera timmar, medan jag samtidigt drack kaffe, spanade in massor av konstiga prycklar och snusade snus ibland. 

Sedan for jag hemåt, drog mig upp och ned för en gren några gånger, för att sedan kasta upp lite småmynt på en kassa, i utbyte mot lite ägg och en halvliter mjölk (mynten räckte bara till en halvliter). 

Därefter drog jag i mig min favoritdryck. Jag kallar den för "ägg med mjölk och lite salt". Den är god och proteinrik.

Dessutom fick jag lön idag. Inte egentligen lön, men jag råkade låna ut 6500 kronor till en pojke i början av januari. Pojken har varit ett stort bekymmer för mig, för han kunde inte betala tillbaka de slantar jag hostat upp åt honom. Nu fick jag mina slantar tillbaka, så jag bjöd honom på lite Ballerinakex och klappade honom på hjässan. Tack, sa jag, och cyklade hem min cykel.

/Månen.

Ja, mitt liv i Oslo får mig att inse hur misslyckad en överdimensionerad stenklump kan vara i ett stort jävla universum. Oslo är stort, jag har varit arbetslös mer än hälften av den tid jag bott i Oslo. Oslo ger mig någon slags käftsmäll i slowmotion, tror jag. Jag låter mina dagar passera och försöker fylla min tid med så vettiga sysselsättningar som möjligt. Idag köpte jag till exempel ett bröd med choklad i. Jag drack kaffe och åt två stycken av dessa godingar.

Sedan åker jag mycket bräda, för Oslo har väldigt mycket backar, och backar är trevligt, om man är en sådan där brädåkare. Ofta ses man som en odåga om man bara åker bräda och äter bröd med choklad i, istället för att arbeta. Jag är nog lite av en odåga i denna stora stad, men staden ger mig så lite jobb att jag inte har något annat för mig, så varför inte ha en period i livet då man faktiskt är en odåga ett tag?

Odågor är ju någonting man ogärna importerar till ett land, men jag har exporterat mig själv, och eftersom "odåga" inte är något som går att deklarera i tullen, passerade jag tullen likt en snabb fisk med snabba solbrillor i en snabb båt över en snabb sjö.

Det jag gör i denna stad är att förälska mig i en flicka från Sverige. Det kan ju vara lite olämpligt, när man precis flyttat till ett annat land för att sno alla tjejer landet har. Men ingen flicka i Norge var lika pen (det är ett norskt ord) som den pena flickan jag träffade på en fest i Årjäng. Annars så jobbar jag ibland med att köra kran på ett lager, ibland jobbar jag med att diska kugghjul och senast jobbade jag med att kasta paket på träpallar. Mycket händelserika och intressanta dagar, må jag säga!

Under de senaste dagarna som passerat for jag till Sveriges huvudstad för att se hur jag såg ut på film. Jag såg snygg ut, för jag hade brun-utan-sol när jag var med på film. Det var en kul grej att se. Hur jag ser ut som brat på 1800-talet. Det var en 1800-talsfilm jag var med i, men jag visste inte att man hade sånt på den tiden, men det hade man tydligen. 

Sedan stod jag likt en gädda i vassen, som väntar på en klen liten mört, i Årjäng. Jag hade min bil på tomgång under tre dygn för att snabbt som katten kila iväg till alla mina eventuella jobb jag kunde tänkas få. Jag fick inga, så jag betedde mig bara som en gädda helt i onödan. Men jag fick ju åtminstone träffa flickan i några dygn, innan jag for iväg till Karlstad för att bygga om mitt rum lite. 

Under helgen snickrade jag och tapetserade i mitt gamla pojkrum, bara för att markera att jag flyttat hemifrån så mycket man egentligen kan flytta hemifrån. Det blev jag glad över att veta, och det är därför jag köpte mig lite bröd med choklad idag.

Mitt äventyr i Oslo är faktiskt helt okej!

/Månen.

Det är underligt, men jag har ju inte eget rum där jag bor. Så, helt plötsligt, blev jag hundvakt. Då fick jag både eget rum och hund på köpet. Inatt sover jag med en hund, vilket är lite gulligt, men det är lite konstigt, eftersom jag ju inte är särskilt gullig av mig i vanliga fall.

Jag ligger ned och skriver det här inlägget. Jag har ett eget rum med en bekväm säng, vilket är lyxigt. En hund ligger med benen på min höft, och om jag flyttar mig så vaknar den lilla byrackan. Den sover nu, den lilla tröttisen. Nu kanske ni vill veta varför jag plötsligt fått ett så charmigt jobb som hundvakt? Jo, egentligen är det för att jag är minst allergisk mot pälsdjur av alla människor en annan människa tydligen litar på. Denna människan for till Sverige för att glufsa i sig billiga cheeseburgare utan kött. Ett ganska konstigt påfund, för man får bara Mcburgertown-torrfuktiga brödskivor med lite smält ost. Men den här människan tycker tydligen att sådant är gott. 

Nu är det inte så att jag påstår att allt borde ha kött i sig, nej, det tycker jag inte. Jag tycker bara att en cheeseburgare som bara är torrfuktigt bröd med ost, är lite konstigt. En annan grej som är konstig, är att Mcburgertown-bröd är torra, men ser ut som om de svettas. Det är konstigt att bröd kan svettas.

/Månen.

Jag funderade på en grej förut, när jag var ute och gick med min hund. Idag ljuger jag inte om att jag varit ute och gått med min hund, fast lite ljuger jag. Jag var ute och gick med en annan persons hund, men den är fin, så jag brukar gå ut med den.

Jag har många gånger påstått att jag har en hund, fast det har jag inte. Ibland heter min hund Hunden, ibland heter den Slanketuss. Men det är bara fantasihundar som jag hittat på, fast nu har jag alltså varit ute och gått med en hund på riktigt.

Nu kanske ni undrar vad det var som jag funderade på, när jag var ute och rastade byrackan? Jag minns det faktiskt inte. Jag minns bara att jag funderade väldigt mycket när jag var ute och gick med den här hunden. När jag går ut med en hund blir jag fundersam av mig. Det finns ganska mycket grejer jag funderar på, men jag är ganska dålig på att komma ihåg vad jag funderat på.

Jag kan fundera ut någonting annat, som ersätter den fundering ni trodde att jag skulle nämna. Ofta skriver jag inlägg när jag redan tänkt ut en fundering. Idag har jag ingen fundering. Jag kan inte tvinga fram funderingar.

/Månen.